Månadskrönika för September
Jag har alltid tyckt om att läsa krönikor. En krönika, "tidebok”, är det äldre namnet
på vad man i högre mening brukar kalla historia står det i uppslagsverket.
Han hette Torbjörn och var tonsättare. Han levde genom en tid (1920-2000) när det hände mer på 30 år än på de tidigare 300 åren av teknisk och social utveckling i vår värld. 1900-talet kom samtidigt att bli ett av de våldsammaste i historien med bland annat två världskrig. Krigen i Europa innebar att konstutövarna gick i landsflykt och spreds ut över världen och Europa förlorade sina kulturella och konstnärliga muskler. Samtidskonsten når inte längre naturligt fram till människor, vilket resulterar i ett brustet förtroende till kulturen som blodomloppet i samhällskroppen.
Kulturen är fundamentet för hur vi förstår vår samtid. Konsten tolkar och förmår gestalta det NU vi kollektivt går igenom, den skapar förutsättningar för ett demokratiskt samhälle. Under pandemin stängdes kulturen ned med förödande konsekvenser för samhället. När vi som mest behövde konsten som uttolkare av ett kollektivt trauma, när människor satt isolerade i sina hem med växande ångest, fanns ingen hjälp eller stöd att få. Vi kulturutövare och upphovsmänniskor fick ekonomisk kompensation när vi egentligen hade behövt få möjlighet att ta ansvar för kulturens närvaro i människors liv. Ångest, mänsklig nöd, ekonomiskt lidande och behov av att förstå världen har raserat förtroendet för det gemensamma som utelämnades till Medias bild av världen sett genom ett sugrör. Vi förvandlades till katastroffetischister framför våra bildskärmar instängda på våra rum.
Vi har haft en kulturminister som förstått att vi som yrkeskår behöver överleva ett yrkesförbud, men inte kulturens uppdrag. Det finns ingen plats på planeten där det finns människor som är icke-kulturell eller icke-religiös. Det är en existentiell nödvändighet att relatera livet till något som är större än ens egna lilla skrikande ego, till något som skapar mening med livet inom en gruppgemenskap som vårt samhälle är menat att omfamna.
Hans hette Torbjörn och var tonsättare. Han levde genom en tid (1920-2000) när det hände mer på 30 år än på de tidigare 300 åren av teknisk och social utveckling i vår värld. 1900-talet kom samtidigt att bli ett av de våldsammaste i historien med bland annat två världskrig. Krigen i Europa innebar att konstutövarna gick i landsflykt och spreds ut över världen och Europa förlorade sina kulturella och konstnärliga muskler. Samtidskonsten når inte längre naturligt fram till människor, vilket resulterar i ett brustet förtroende till kulturen som blodomloppet i samhällskroppen.
När miljödebatten var som intensivast på 70-talet med människor på marsch mot atomkraften skrev han Symfoni nr 4a Sinfonia Ecologica som en protest för människor "under bar himmel i kamp med sitt öde".
Torbjörn har genom över 350 kompositioner gestaltat det intensiva 1900-talet och gett uttryck för en rörelse utan vilken vi inte hade kunnat utveckla en ny samtida arketyp. Det är inte viktigt att förstå och tycka om den konst som görs idag men genom den museala uppförandepraxis som tyglar konstmusiken förlorar vi intresset för och kontakten med framtiden. Vår tids folkmusik, populärmusiken, förmår inte skildra komplexiteten i våra liv utan är mer som en påse lördagsgodis till en svältande samhällskropp.
Förr kallade man det mest rena intervallet i den diatoniska tonskalan för djävulens intervall. Idag vågar jag påstå att just det intervallets nya roll och tolkning genom tolvtonsserien bjudit in en helt ny tonvärld i mötet med elektroniken som omvandlat hur vi relaterar till musik och hur musiken tar gestalt. Vårt gehör och vårt lyssnande har per definition förändrats. Nya instrument och bearbetningsmöjligheter av tonmaterialet i uppförandeögonblicket bjuder in framtida tontolkningar.
För Torbjörn blev filmmusiken en möjlighet att föra in musiken som medskapande i handlingen snarare än att vara en enkel ackompanjatör. Det var i en kulturell och social brytningstid då Alice Babs blev relegerad från skolan efter att ha sjungit jazz med rödmålade läppar som Torbjörn samtidigt möttes av förakt och hånades av sina kolleger som bespottade honom som flyhänt för att han skrev lyssnarvänlig musik. För Torbjörn som kom från arbetarklassen blev det en fråga om överlevnad för att få mat på bordet och hyran betald. Torbjörn komponerade ur ett mellanförskap i konflikt med Musikaliska Akademin, men omtyckt av sin publik och spelad av alla de stora orkestrarna. Han tilldelades statlig inkomstgaranti som möjliggjorde hans symfoniska skapande intill hans bortgång 1 juli 2000 och kvar låg hans Symfoni nr 10 Till ljuset bara till del färdig i skiss och partitur.
