Sök
  • Elisabeth Wärnfeldt

Månadskrönika för november

Min månadskrönika för November kommer med en tankeuppgift

Jag har alltid tyckt om att läsa krönikor. En krönika, "tidebok”, är det äldre namnet

på vad man i högre mening brukar kalla historia står det i uppslagsverket.

Min första månadskrönika blev en personlig hyllning av tonsättaren Torbjörn Iwan Lundquist genom några minnesbilder från hans liv och tonsättarverkstad. Torbjörn skulle ha blivit 100 år den 30 september 2020 och det skulle vi ha firat med att ge ut en tonsättarbiografi Efterklang på förlag Ekström & Garay som emellertid kommer ut efter pandemin när vi kan mötas i det verkliga livet igen.

https://www.elisabethwarnfeldt.com/post/min-månadskrönika


Den här månadskrönikan kommer med en uppgift:

Lyft ett minne och se in genom fönstret och känn efter dig själv. Vad är den övervägande känslan?

Jag väljer en lägerplats från min första ensamvandring. Jag var 14 år och tältet står uppställt vid Foskasjön i närheten av Grövelsjön.

Det var sommar och farfar hade gett mig fjällutsrustning och han följde mig ned till busshållplatsen nedanför gården på Vikarbystrand. Bussen tog mig hela vägen upp till Grövelsjön och jag slog upp mitt tält först nere vid sjön men redan dagen därpå vandrade jag upp till Foskasjön. Jag tog över mitt liv och jag var aldrig rädd utan kände mig äntligen ankommen.


Varför ensamvandring, undrade Bosse på Fejan?

För att det känns för mig som att komma hem både i mig själv och det är vad fjällvärlden är för mig, hemma. Att låta vandringen visa vägen: vissa dagar vandrar jag långt, andra sitter jag på en bergssida bland renar och skriver eller fiskar och låter varje morgon börja med en simtur i en fjällsjö eller dopp i en fjällbäck. Att långsamt känna hur prattankarna stillar sig och jag kan börja lyssna på tystnaden.


När jag tittar in i tältet vid Foskasjön och möter mig som 14-åring på min första vandring inser jag att där och då bestämdes mitt liv: Min unga kvinna var en tänkare och filosof och mysteriet en gåta att lösa, en livets utmaning att växa in i, en beledsagade och vägvisare.

Det stod klart för mig där inne i det lilla orangea rummet som var tältets inre att jag var mer rädd för ljuset än för mörkret inom mig och att den förståelsen krävde livslångt ansvar och att den förpliktigar.

Myggen dansade på tältduken och kvällssolen inte bara lyste upp det inre rummet utan skänkte en mjuk värme att somna vid. Farfar hade lärt mig att förvara all mat och svettiga kläder i yttertältet så vid min sida låg min skrivbok med rutiga galonpärmar och boken Vägmärken av Dag Hammarskjöld och en karta med inprickade vandringsleder genom fjällvärlden.


En av vandringens lärdomar var att när jag står inför den objektiva sanningen så känner jag mig själv förklarad. Hur den en tar gestalt så är livet större än mig själv och det är så jag kommer att känna igen den fr o m där och då.


Efter dryga veckan på vandring med många mil i benen har den överhettade hjärnan bytt plats med mitt tänkande hjärta och allt är som det ska vara och det är dags att ta bussen hem till gården och hjälpa till med skörd och bärplock innan skolan och ett nytt läsår skulle ta sin början.


6 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

copyright: Elisabeth Wärnfeldt 2020