Sök
  • Elisabeth Wärnfeldt

Min månadskrönika

Att välja att vara ”ett tänkande hjärta”, orden träffar mig med all dess själsstyrka. Jag läser om judinnan Etty Hillesum av Dominik Terstriep. Pater Dominik är kyrkoherde i Sankt Eugenia katolska församling i Stockholm. Blytungt lyser orden emot mig och en livsberättelse baserat på Ettys dagböcker. Tiden rimmar med vår egen genom hennes vittnesmål från ett koncentrationsläger under andra världskriget.

Pandemins gåva är tanketid, rum och stillnad i bjärt kontrast till då vardagen överröstades av Nordic Noir, stressade in i blindo medan livet skenar ifrån oss själva.

Jag välkomnar boken i tiden. All denna död och allt lidande i pandemins spår.

Gäng som slår sönder vårt samhälle när vi som mest behöver det.

Politiker som räknar mänskligt lidande i volymmängd.

Media som sänder flodvågor av mörker genom etern med nyheter som regenererar klick,

ett bekräftelsebehov som styrker urvalet, istället för genom eget ansvar.

En kulturskribent ger ut en hel bok för att få förståelse och förlåtelse för ord som bokstavligt dödat. Ord som skrevs och begravdes i skribentens amnesi medan de övriga 13 månaderna lever i minnet bevarat och återberättat.

Det dagas långsamt denna tidiga morgon i oktober och jag betraktar innebörden av begreppet ”ett tänkande hjärta”, tilltalet som kommer från Etty då det var så hon kallade sig. Uttrycket talar tillbaka till mig genom ett nomadiskt medvetande som växer samman och bildar egen syntes som sammansmälter i en egen livsstil, livsvalet vi gör inför livets verkanseld.

Man får inte kapa en annan författare utifrån eget tolkningsföreträde säger Pater Dominik och jag förstår vad han menar samtidigt som det måste vara tillåtet att låta sig inspireras och fyllas av tacksamhet inför det möte som berättelsen ger. Jag läser att för Etty blev det praktiska svaret på lidandet att omfamna både lidandet och skönheten genom bön och konkreta handlingar.

Ett tänkande hjärta är mer än ett älskande hjärta, det låter oss tänka det otänkbara, det låter oss avstå från cynism och förtvivlan över livets grymhet. Det försätter oss i beredskap, i aktion avklädd det känslosamma konfronteras vi med verkligheten i all dess råhet. Orubbligt trotsar det det onda och skyggar inte för att tänka nuets otänkbara och det otillåtliga.

Det tänkande hjärtat motstår med förnuftets hjälp cynismen och ett förnuft som hånats och slagits av maktlöshet. Ur det växer en anda som vägrar att ge upp och motstår inför absurditeten och den triumferande grymheten.

Ett tänkande hjärta avstår från frestelsen att förtvivlas eller hämnas.

Ett tänkande hjärta är uttrycket för mitt hjärta som jag själv klandrat och kallat naivt och varit beredd att förminska till en kliché för att det inte följer cynismens logik och samtidens värdegrund.

Det är ut ur det tänkande hjärtat som det oåterkalleliga nejet växer när jag når vägs ände. Det är ur det jag finner tröst inför den kvardröjande uttalade avskyn och mitt eget fördömande och avståndstagande inför lögnen som ondskans rot.

Sorgen inför nihilismen när plötsligt jag själv blir skuldbelagd för att andra tänker på sig själva och utgör sitt eget universum. Sorgen och saknaden efter mig själv när jag trängs in i absurditet och offrar min egen livstid och livsstil för att slippa den växande skulden.

Jag har egentligen inte förstått att respektera mitt förhållningssätt för att ingen tidigare har satt ord på det, det är som att efter livsresan genom ett sammansatt ord erfara sin ledstjärna.


26 visningar

copyright: Elisabeth Wärnfeldt 2020